Vad är vibecoding? Begreppet, ursprunget och vad det betyder

Få ord har spridit sig så snabbt i AI-världen som "vibecoding". På mindre än ett år gick det från en udda kommentar till ett av branschens mest använda begrepp. Men vad betyder det egentligen – och varför pratar alla om det?

Var begreppet kom ifrån

Uttrycket myntades i början av 2025 av Andrej Karpathy, en av de mer tongivande rösterna inom AI. Han beskrev ett sätt att bygga mjukvara där man "ger efter för känslan" – låter AI:n skriva koden medan man själv styr med ord och intuition, snarare än att läsa varje rad.

Det fångade något många redan kände: att gränsen för vad som krävs för att bygga något hade flyttat sig dramatiskt. Att skriva mjukvara brukade betyda att man kunde ett språk, ett ramverk och de dussintals små konventioner som håller ihop ett projekt. Vibecoding flyttar det arbetet in i samtalet. Du säger vad du vill ha, och modellen sköter syntaxen.

Vad det faktiskt innebär

I praktiken betyder vibecoding att du beskriver vad du vill ha på vanligt språk, AI:n genererar koden, och du itererar genom att reagera på resultatet – "gör knappen större", "lägg till inloggning" – i stället för att skriva allt själv.

Loopen är hela poängen. Du planerar inte allt i förväg och bygger sedan. Du reagerar på något verkligt på skärmen, märker vad som är fel eller saknas och ber om nästa ändring. Modellen hänger med, och avståndet mellan en idé och en fungerande version av den krymper från veckor till en eftermiddag. Det förändrar vem som vågar prova. När en grov version kostar en eftermiddag i stället för en sprint blir långt fler idéer värda att testa, eftersom priset för att ha fel är litet.

Effekten är att fler kan bygga. Den som har en idé men inte är utvecklare kan komma längre på egen hand än någonsin tidigare. Det är en del av varför hela fältet kring AI – och rollen AI-konsult – är så nytt och växer så snabbt.

Så ser det ut i praktiken

Tänk dig någon på driftsidan som är trött på att hålla reda på leverantörsbeställningar i ett delat kalkylark. Personen öppnar ett vibecoding-verktyg och beskriver det med egna ord: en enkel sida där teamet kan registrera en beställning, markera den som skickad eller försenad och se allt som ska in den här veckan. En minut senare finns något på skärmen.

Det är inte rätt ännu, och det gör inget. Datumen står i fel format, så personen säger det, och det ändras. Listan är svår att överblicka, så hen ber om att de försenade beställningarna ska visas i rött. Sedan vill hen ha ett anteckningsfält, och därefter ett sätt att filtrera per leverantör. Varje önskemål är en mening, varje resultat syns direkt, och verktyget tar form genom reaktion snarare än genom kravspecifikation.

Inget av det här krävde att öppna en kodeditor eller läsa en rad av det som genererades. Den som kände problemet bäst byggde första versionen av svaret, och gjorde det på den tid det skulle ha tagit att skriva en beställning till någon annan.

Vad det betyder för team och företag

För den som inte är utvecklare är det här den verkliga förändringen. De som står närmast ett problem – inom sälj, ekonomi, support, drift – är ofta de som kan beskriva det saknade verktyget mest exakt. Vibecoding låter dem förvandla den beskrivningen till något de kan klicka på, utan att stå i kö för utvecklartid de ändå aldrig skulle ha fått för ett litet internt behov.

För företag flyttar flaskhalsen. Den brukade sitta vid själva kodskrivandet: idéer fick vänta eftersom det bara fanns så många utvecklare och så många timmar. När det blir billigt och snabbt att ta fram en första version är den knappa förmågan inte längre att skriva koden. Det är att veta vad som är värt att bygga från början, och att veta vad som är säkert att släppa skarpt. Omdömet blir begränsningen, inte kapaciteten.

Det är en sund förflyttning, men inte en gratis sådan. Att fler bygger betyder att fler saker fungerar tillräckligt bra för att vara frestande att luta sig mot – och alla bör man inte luta sig mot. Frågan ändras i tysthet från "kan vi bygga det här?" till "ska det här bära riktig tyngd, och vad händer när det går sönder?"

Var det passar – och var gränsen går

Vibecoding är svårslaget för att utforska idéer, bygga prototyper och interna verktyg snabbt. Där hastighet är allt och felmarginalen är stor gör det enorm nytta. En slit-och-släng-prototyp som bevisar att en idé är värd att gå vidare med har gjort hela sitt jobb, även om koden under är skissartad. Ett internt verktyg som används av fem personer som kan rycka på axlarna åt en och annan miss är också en bra passform.

Gränsen går vid det som ska leva i produktion – köras varje dag, på riktig data, med riktiga konsekvenser. Då räcker inte känslan: det krävs omdöme om säkerhet, underhåll och vad som faktiskt håller.

I produktion blir de frågor som vibecoding hoppar över hela jobbet. Hur lagras kunddata, och vem kan nå den? Vad händer under belastning, eller när två personer agerar samtidigt, eller när det kommer in en inmatning ingen räknade med? När något går sönder klockan två på natten – kan någon förstå koden tillräckligt väl för att laga den? Kod som aldrig lästs av en människa är svår att underhålla, och "det funkade när vi testade" är inte samma sak som "det håller". Att veta vilka av dessa frågor som spelar roll för ett visst verktyg, och vilka som kan vänta, är just det omdöme som inte kommer från modellen. Tekniken gör starten snabbare; att avgöra vad som ska härdas, och hur långt, är fortfarande arbetet.

Från prototyp till något som håller

Det här är den del vi tycker om. En lovande prototyp är en verklig tillgång: den bevisar idén och visar vad folk faktiskt vill ha. Att förvandla den till något som körs pålitligt, förblir säkert och fortsätter fungera när det växer är ett annat slags arbete, och det är just det vi gör varje dag. Har ni byggt något med vibecoding och vill att det ska hålla i produktion pratar vi gärna igenom det med er.